Shetlandsponnyn

Miniflock

Shetlandsponnyn är en liten härdig ponnyras. Deras ursprung härstammar från Shetlandsöarna som ligger vid gränsen mellan Atlantiska oceanen och Nordsjön, ca 20 mil norr om Skottland, 80 mil söder om Island och 30 mil väster om Norge. Av ögruppens 117 öar är endast 22 bebodda med ca 22.000 invånare. Invånarna lever till största del av fiske och jordbruk. Växthållningen omfattar havre, korn, lin och potatis. Till husdjur har de nötboskap, får, svin och shetlandsponnyer. Öarna är klippiga med en splittrad och brant stupandekustlinje. Strändernas sjögräs och tång nyttjas dels som gödningsmedel för de magra åkrarna dels utgör de vintertid ofta det enda fodret för de frigående ponnyerna. Det backiga inlandet som ligger 40-100 m över havet täcks av ett knappt metertjockt jord och mosskikt på vilket endast mycket karg vegetation trivs, ett fåtal knappt meterhöga träd finns. Under inflytande av golfströmmen och det nordliga läget är klimatet rått, fuktigt och blåsigt. Det finns praktiskt taget inte en enda regn- och stormfri dag på hela året. Tillsammans med de sydligare belägna Orkney- öarna tillhör Shetlandsöarna sedan 1469 England.

Shetlandsponnyns ursprung

Om ursprunget till denna förhistoriska ras vet man inget med säkerhet, men det är allmänt känt att öar gynnar uppkomsten av dvärgraser hos däggdjur. Som exempel på detta kan närmast nämnas noshörningarna på Sumatra och Java samt dvärgformen av vitsvanshjorten i USA, florida-hjorten, som förekommer uteslutande på några av de otaliga små korallöarna, Florida Keys, utanför Floridas kust. Tecken finns som talar för att shetlandsponnyn har funnits på Shetlandsöarna i mer än 2000 år. Vikingarna påträffade dem i stora hjordar vid sina invaderingar. Under medeltiden fick man genom resenärer höra talas om de sk dvärghästarna som levde på öarna. De var då kända under namnet shelties. Denna benämning fick de behålla fram till slutet av 1800 talet.

Gruvarbetare

Någon betydelse utanför ögruppen hade de nästan inte. Det var först på mitten av 1800-talet de spreds till Skottland och England pg a att de var så små. De skulle användas som dragdjur i bly- och kolgruvorna. Detta eftersom man i England stiftade en lag 1842 som förbjöd kvinnor och barn som dragkraft i gruvorna. Ponnyerna som användes till detta fick oftast aldrig se solljuset efter att de kommit ner i gruvorna.

Inkorsningar

Fram till 1800-talet var shetlandsrasen fri från inblandning av främmande blod. 1850 skapades halvön Sumburgh på södra Mainland den sk. Sumburgh stammen genom inkorsningar av norsk fjordhäst. Omkring 1855 importerades dels en mustanghingst dels en arabisk fullblodshingst till ön Fetlar. Den Fetlar-stam som bildades av dess avkommer kännetecknas av en särskild elegans av mindre kaliber än urtypen, påfallande blev också dessas mindre och sirligare huvuden. De tvåfärgade skäckarna, anses leda tillbaka till mustanghingsten och till de islandshästhingstar som också vid denna tid infördes.

Londonberry-stuterierna

I detta skede av stor export och inkorsningar som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade markisen av Londberry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyer av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanförShetlandöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra Europeiska länder och i USA. Londberry-stuterierna upplöstes 1896 men avelsmaterialet bevarades.

Rasstandard

Färg: Shetlandsponnyn är tillåten i alla färger förutom tigrerad eller sk pippi långstrumphäst.

Höjd: Dess högst tillåtna mankhöjd är 107 cm. och minishetlandsponnyn ska ha en mankhöjd understigande 86 cm.

Genom sitt tålmodiga och goda lynne lämpar sig shetlandsponnyn särskilt väl som barnponny. Den kan användas till bl a körning, utställning, ridning, agillity.